Ingen mer tabu!
Jag är ingen expert. Ingen person som vet bäst. men en sak vet jag och det är att tabun för att äta någon form av antidepressiva läkemedel måste bort. Jag är personligen väldigt öppen med att jag käkar lyckopiller men bara under de få månaderna som jag har gjort det har jag stött på förvånansvärt många som ber om ursäkt för att de frågat mig om vilket medicin det är jag tar. Jag har alltid sagt samma sak: Det är inget konstigt med att ha någon form av den här medicingruppen. Personligen behöver jag det för att må bra.
Jag har mått psykiskt horribelt till och från sedan jag var 13 år. Många gånger har jag ställt till det, både för mig själv och andra och andra har säkert varit oroliga för mig. Jag har skurit mig och haft många sätt att göra mig illa både fysiskt och psykiskt.
I somras kom min räddning. Mitt sommarjobb var min räddning. Eller snarare mina kollegor. Själva sommaren gick bra men när jag fick förlängt en månad kom jag in i en dal igen. Det var den värsta dalen någonsin, sett på hur mycket ångest jag hade. Ångest på kvällarna, nätterna, morgonen, under hela dagar ibland. Det satte givetvis stopp för mig, ganska ofta på jobbet. Jag kunde helt enkelt inte ta mig dit för ångest och panikattacker samt min depression.
Samtidigt som ångesten fanns där så ville jag så hemskt gärna gå dit. Vissa dagar när det var lite lättare kunde jag ändå ta mig dit men det slutade nästan alltid med att jag gick gråtande därifrån efter halva dagen. Mina kollegor såg mig givetvis och jag pratade med både dem och chefen som alla stöttade mig. En dag stängde de in mig på kontoret och jag fick inte gå därifrån innan jag hade ringt till vårdcentralen. Vilket jag gjorde. Just då var jag arg och ledsen för vad de hade gjort. Jag fick en tid på vårdcentralen där de tog provet, ställde allmänna frågor och därefter skickades jag hem, i väntan på provsvaren.
Efter en vecka kom provsvaren.
Jag hade D-vitaminbrist. Inget annat. Jag kände att hjärtat sjönk ner i magen som en kall sten. Jag var sämst. Jag skulle inte tro att jag behövde någon jävla hjälp för jag hade bara en brist av ett ämne i kroppen. Jag var värdelös som inte kunde må bra. Det var så det kändes att få det brevet hem. Läkaren hade bara skrivit ut D-vitamin åt mig, inget annat.
Dagen därpå berättade jag detta för mina kollegor samtidigt som jag började storgråta. Mina arbetskamrater ilsknade till, inte på mig men på systemet. En blev så förbannad att hon praktiskt taget drog med mig till vårdcentralen, stormade in i tamburen och skällde ut första människa hon fick kontakt med. Jag stod bara bakom och kände mig död inuti medan hon kämpade för att jag skulle få träffa, citat: “en läkare med någonting bakom pannbenet”.
Efter det gick det ganska fort. Efter en vecka hade jag fått både samtalskontakt, en fantastisk läkare och medicinen Escitalopram utskrivet. Jag började ta medicinen och sedan dess har det fungerat fantastiskt. Jag är mycket mer jämn i mitt humör, i mitt mående och i själen. Det känns verkligen som en seger!
Jag kommer kanske behöva äta den här medicinen i hela mitt liv, eller tills jag bestämmer mig för att sluta med den men det gör mig inget. Just jag kanske behöver den för att må bra. Det är inget fel med det. Det är inget fel med att berätta det heller, eller undra. Trots att så mycket människor behöver lyckopiller i sitt liv är det en sådan oerhörd tabu för att prata om det “på stan” och jag måste säga att jag är trött på det, och då har jag inte haft det i mitt liv så värst länge. Jag tänker börja prata om det. Ingen mer tabu.
Jag har mått psykiskt horribelt till och från sedan jag var 13 år. Många gånger har jag ställt till det, både för mig själv och andra och andra har säkert varit oroliga för mig. Jag har skurit mig och haft många sätt att göra mig illa både fysiskt och psykiskt.
I somras kom min räddning. Mitt sommarjobb var min räddning. Eller snarare mina kollegor. Själva sommaren gick bra men när jag fick förlängt en månad kom jag in i en dal igen. Det var den värsta dalen någonsin, sett på hur mycket ångest jag hade. Ångest på kvällarna, nätterna, morgonen, under hela dagar ibland. Det satte givetvis stopp för mig, ganska ofta på jobbet. Jag kunde helt enkelt inte ta mig dit för ångest och panikattacker samt min depression.
Samtidigt som ångesten fanns där så ville jag så hemskt gärna gå dit. Vissa dagar när det var lite lättare kunde jag ändå ta mig dit men det slutade nästan alltid med att jag gick gråtande därifrån efter halva dagen. Mina kollegor såg mig givetvis och jag pratade med både dem och chefen som alla stöttade mig. En dag stängde de in mig på kontoret och jag fick inte gå därifrån innan jag hade ringt till vårdcentralen. Vilket jag gjorde. Just då var jag arg och ledsen för vad de hade gjort. Jag fick en tid på vårdcentralen där de tog provet, ställde allmänna frågor och därefter skickades jag hem, i väntan på provsvaren.
Efter en vecka kom provsvaren.
Jag hade D-vitaminbrist. Inget annat. Jag kände att hjärtat sjönk ner i magen som en kall sten. Jag var sämst. Jag skulle inte tro att jag behövde någon jävla hjälp för jag hade bara en brist av ett ämne i kroppen. Jag var värdelös som inte kunde må bra. Det var så det kändes att få det brevet hem. Läkaren hade bara skrivit ut D-vitamin åt mig, inget annat.
Dagen därpå berättade jag detta för mina kollegor samtidigt som jag började storgråta. Mina arbetskamrater ilsknade till, inte på mig men på systemet. En blev så förbannad att hon praktiskt taget drog med mig till vårdcentralen, stormade in i tamburen och skällde ut första människa hon fick kontakt med. Jag stod bara bakom och kände mig död inuti medan hon kämpade för att jag skulle få träffa, citat: “en läkare med någonting bakom pannbenet”.
Efter det gick det ganska fort. Efter en vecka hade jag fått både samtalskontakt, en fantastisk läkare och medicinen Escitalopram utskrivet. Jag började ta medicinen och sedan dess har det fungerat fantastiskt. Jag är mycket mer jämn i mitt humör, i mitt mående och i själen. Det känns verkligen som en seger!
Jag kommer kanske behöva äta den här medicinen i hela mitt liv, eller tills jag bestämmer mig för att sluta med den men det gör mig inget. Just jag kanske behöver den för att må bra. Det är inget fel med det. Det är inget fel med att berätta det heller, eller undra. Trots att så mycket människor behöver lyckopiller i sitt liv är det en sådan oerhörd tabu för att prata om det “på stan” och jag måste säga att jag är trött på det, och då har jag inte haft det i mitt liv så värst länge. Jag tänker börja prata om det. Ingen mer tabu.
