Jag och mitt mående
Nu är jag trött. Så trött på att människor inte kan acceptera eller respektera att jag inte mår jättebra alltid. Livet är sådant, man kan inte alltid må bra och tyvärr jag väl jag drabbats lite “värre” än de människor som aldrig kan köpa att “Okej, hon mår inte så bra idag” för av någon anledning är det väldigt få människor, tycker jag, som kan det.
Jag tänker inte hålla undan att jag då och då, i vissa perioder mister mycket av min livsglädje men det betyder inte att jag tar livet av mig så fort jag har en deppdag. För är det någonting jag har lärt mig av mig själv är det att jag kämpar. Ibland kan jag för en stund ge upp men jag reser mig igen.
Folk säger till mig “Men ryck upp dig nu gumman”, de kan knappast ha mått lika dåligt som jag gör i perioder som denna jag är inne i just nu. Det är inte bara att ruska av sig det som snö och sedan är allt frid och fröjd, man måste få deppa skiten ur sig ibland - i alla fall måste jag få göra det.
Jag brottas även med ångest rätt så ofta, det är en tung kamp men jag har det ändå under kontroll. Detta kan göra att jag inte kan sova så bra, har mardrömmar och sover oroligt. Ångesten kommer som många vet de flesta gånger på nätter eller i jobbiga situationer(märk väl att jag säger ofta och inte alltid, givetvis är detta individuellt). För lite sömn gör att man i sin tur kan bli låg och deppig. Så ja, jag är ganska slutkörd i och med att jag sällan kan sova så himla bra och dessutom pluggar det sista på min utbildning gör det hela inte bättre precis. Jag är också en sådan person som inte gärna äter är jag har mina jobbiga perioder. Det är givetvis inte heller bra men jag känner ändå att jag har kontroll. Ingen energi gör inte heller susen precis.
Jag blir både arg och ledsen och känner mig sviken när jag i förtroende till någon berättar hur jag känner och allt som händer med mig och denne personen säger att hen lyssnar men sedan ändå börjar prata om sig själv eller börjar tjata på saker hen vill göra. Visst, vi kan göra det men inte nu. Jag orkar helt enkelt inte, jag orkar knappt släpa upp arslet ur sängen på morgonen just nu. Sedan kan jag bli förbannad när personen sedan försöker få mig att få dåligt samvete för att jag är så egocentristisk.
Alltså...
VA?!
“Men du ler och skrattar ju ibland” tänker kanske vissa nu, att ni inte märkt någonting på hur jag mår. Och ni får ursäkta mig nu men varför måste jag vara lycklig och fridfull bara för att jag skrattar? Det känns fruktansvärt att vissa faktiskt försöker berätta för mig hur jag mår bara för att jag skrattar. En sjuk människa måste kunna få skratta även om denne är sjuk.
Givetvis har jag även fantastiska vänner som tar mig för den jag är, låter mig må som jag gör men som ändå stöttar mig till 100% och de kompisarna är jag fantastiskt lycklig över att jag har. Vänner som har gått igenom liknande saker som jag gör nu. De är helt enkelt ovärderliga.
Jag känner bara att jag måste få detta ur mig och hoppas på att de som håller på och tjatar och har sig kan ta åt sig lite och kanske sluta upp med det för ett tag eller åtminstone rannsakar sig själva och tänker en extra gång innan de dömmer mig eller någon annan.
(EDIT: Jag vill bara till sist tillägga att jag avskriver mig alla kommentarer om att jag inte behöver dela med mig till hela internet bara för att jag har det knaggligt psykiskt. Detta är mitt beslut att dela med sig av och ingen annans.)
Jag tänker inte hålla undan att jag då och då, i vissa perioder mister mycket av min livsglädje men det betyder inte att jag tar livet av mig så fort jag har en deppdag. För är det någonting jag har lärt mig av mig själv är det att jag kämpar. Ibland kan jag för en stund ge upp men jag reser mig igen.
Folk säger till mig “Men ryck upp dig nu gumman”, de kan knappast ha mått lika dåligt som jag gör i perioder som denna jag är inne i just nu. Det är inte bara att ruska av sig det som snö och sedan är allt frid och fröjd, man måste få deppa skiten ur sig ibland - i alla fall måste jag få göra det.
Jag brottas även med ångest rätt så ofta, det är en tung kamp men jag har det ändå under kontroll. Detta kan göra att jag inte kan sova så bra, har mardrömmar och sover oroligt. Ångesten kommer som många vet de flesta gånger på nätter eller i jobbiga situationer(märk väl att jag säger ofta och inte alltid, givetvis är detta individuellt). För lite sömn gör att man i sin tur kan bli låg och deppig. Så ja, jag är ganska slutkörd i och med att jag sällan kan sova så himla bra och dessutom pluggar det sista på min utbildning gör det hela inte bättre precis. Jag är också en sådan person som inte gärna äter är jag har mina jobbiga perioder. Det är givetvis inte heller bra men jag känner ändå att jag har kontroll. Ingen energi gör inte heller susen precis.
Jag blir både arg och ledsen och känner mig sviken när jag i förtroende till någon berättar hur jag känner och allt som händer med mig och denne personen säger att hen lyssnar men sedan ändå börjar prata om sig själv eller börjar tjata på saker hen vill göra. Visst, vi kan göra det men inte nu. Jag orkar helt enkelt inte, jag orkar knappt släpa upp arslet ur sängen på morgonen just nu. Sedan kan jag bli förbannad när personen sedan försöker få mig att få dåligt samvete för att jag är så egocentristisk.
Alltså...
VA?!
“Men du ler och skrattar ju ibland” tänker kanske vissa nu, att ni inte märkt någonting på hur jag mår. Och ni får ursäkta mig nu men varför måste jag vara lycklig och fridfull bara för att jag skrattar? Det känns fruktansvärt att vissa faktiskt försöker berätta för mig hur jag mår bara för att jag skrattar. En sjuk människa måste kunna få skratta även om denne är sjuk.
Givetvis har jag även fantastiska vänner som tar mig för den jag är, låter mig må som jag gör men som ändå stöttar mig till 100% och de kompisarna är jag fantastiskt lycklig över att jag har. Vänner som har gått igenom liknande saker som jag gör nu. De är helt enkelt ovärderliga.
Jag känner bara att jag måste få detta ur mig och hoppas på att de som håller på och tjatar och har sig kan ta åt sig lite och kanske sluta upp med det för ett tag eller åtminstone rannsakar sig själva och tänker en extra gång innan de dömmer mig eller någon annan.
(EDIT: Jag vill bara till sist tillägga att jag avskriver mig alla kommentarer om att jag inte behöver dela med mig till hela internet bara för att jag har det knaggligt psykiskt. Detta är mitt beslut att dela med sig av och ingen annans.)
Jag finns här om du vill kräks av dig. Jag har levt med både ångest och depression och vet du, du är okej precis som du är och behöver inte låtsas eller skaka av dog något alls! Puss hjärtat.