Råder man över att bli utsatt?
I hela min grundskoletid blev jag mobbad. Från förskoleklassen och upp till några veckor innan avslutningen i nionde klass. År ut och år in. Jag kan inte säga att det var en sådan fördjävlig mobbing som många går igenom. Som både blir slagna och trakasserade. Jag fick mest höra hur ful jag var, hur dålig jag var och saker om mig och min familj. Några gånger stod de uppradade på varsin sida vid mitt skåp korridoren så att de kunde knuffa mig fram och tillbaka då jag var tvungen att ta den vägen för att ta mig till mitt skåp, några gånger ställde de upp sig som en mur så att jag kom försent till lektionen men jag blev aldrig slagen. Inte på det sätt som jag vet att andra barn kan bli. De hittade på alla möjliga saker bara för att troligtvis lyfta sig själva eller för att de själva var osäkra.
Så ser jag det idag, så såg jag det inte då. Självklart trodde jag, som många andra barn som blivit utsatta för samma sak, att jag verkligen var sämst, ful, fet och oönskad. Jag trodde att jag var vanskapt och jag trodde att det var meningen att jag allt för ofta skulle gå ensam på rasten Men jag sa aldrig något. Jag sa inte emot och jag berättade aldrig för en vuxen om vad som försiggick. För jag trodde att det skulle vara så.
Nu ska inte jag sitta här och säga att jag inte hade en enda vän i hela världen för det hade jag men tyvärr vågade inte de göra någonting heller, tyvärr så såg inte alla vad som hände. Dock lägger jag ingen skuld alls på dem, inte den minsta. För det är inte så lätt att alltid se och det var inte lika vanligt att man pratade om det på samma sätt som man gör idag.
Trots att jag inte var utsatt för det allra grövsta form av mobbing mådde jag dåligt, riktigt dåligt. I högstadiet började jag svälta mig själv, skolka och till och med skära mig. Jag skar och skar i den där förbannade armen tills jag blev trött, men inte så djupt och tur var väl det kan jag känna idag. Jag skäms inte över det jag gjorde men jag kan tycka det var synd att jag lät det gå så långt.
Mitt upp i alltihop gjorde jag upptäckter om mig själv som fick mig att känna mig äcklig och vedervärdig och jag började hata mig själv för den jag var bara för att tidigare hade lärt mig att jag inte dög som jag var, att jag ständigt skulle förändra mig och försöka nå upp till en nivå där jag blev accepterad. Jag försökte men gång på gång hittade de nya saker att trycka ner mig för. På olika sätt.
Denna tiden har gjort att jag än idag kämpar med att försöka tycka om mig själv för den jag är och för de förmågor jag har. Det som jag har i min ryggsäck har skapat mig till den jag är idag, även fast det var på en hård och knagglig väg. Men jag är starkare, jag är säkrare och jag är mer medveten om vad jag tycker och vill idag, vad jag står för och inte står för. Trots detta kämpar jag för att inte längre hata mig själv, för att inte förakta mig själv och tycka jag är sämst. Det är en långvarit bieffekt av långvarig mobbing, en effekt som jag gärna skulle vilja utrota om jag kunde. Det minsta jag kan göra är att dela med mig av min historia och det är därför jag skriver detta.
Det minsta jag kan göra är att ge hopp om att det kommer att bli bättre - För det kommer det att bli. Även om det inte ens ska behöva gå så långt som att de behöver bli bättre men man rår inte för det som utsatt. Men man har makten att skrika sig hes i ett rop på hjälp och snälla, GÖR DET, NU. Låt ingen trampa ner dig i skiten mer.
Så ser jag det idag, så såg jag det inte då. Självklart trodde jag, som många andra barn som blivit utsatta för samma sak, att jag verkligen var sämst, ful, fet och oönskad. Jag trodde att jag var vanskapt och jag trodde att det var meningen att jag allt för ofta skulle gå ensam på rasten Men jag sa aldrig något. Jag sa inte emot och jag berättade aldrig för en vuxen om vad som försiggick. För jag trodde att det skulle vara så.
Nu ska inte jag sitta här och säga att jag inte hade en enda vän i hela världen för det hade jag men tyvärr vågade inte de göra någonting heller, tyvärr så såg inte alla vad som hände. Dock lägger jag ingen skuld alls på dem, inte den minsta. För det är inte så lätt att alltid se och det var inte lika vanligt att man pratade om det på samma sätt som man gör idag.
Trots att jag inte var utsatt för det allra grövsta form av mobbing mådde jag dåligt, riktigt dåligt. I högstadiet började jag svälta mig själv, skolka och till och med skära mig. Jag skar och skar i den där förbannade armen tills jag blev trött, men inte så djupt och tur var väl det kan jag känna idag. Jag skäms inte över det jag gjorde men jag kan tycka det var synd att jag lät det gå så långt.
Mitt upp i alltihop gjorde jag upptäckter om mig själv som fick mig att känna mig äcklig och vedervärdig och jag började hata mig själv för den jag var bara för att tidigare hade lärt mig att jag inte dög som jag var, att jag ständigt skulle förändra mig och försöka nå upp till en nivå där jag blev accepterad. Jag försökte men gång på gång hittade de nya saker att trycka ner mig för. På olika sätt.
Denna tiden har gjort att jag än idag kämpar med att försöka tycka om mig själv för den jag är och för de förmågor jag har. Det som jag har i min ryggsäck har skapat mig till den jag är idag, även fast det var på en hård och knagglig väg. Men jag är starkare, jag är säkrare och jag är mer medveten om vad jag tycker och vill idag, vad jag står för och inte står för. Trots detta kämpar jag för att inte längre hata mig själv, för att inte förakta mig själv och tycka jag är sämst. Det är en långvarit bieffekt av långvarig mobbing, en effekt som jag gärna skulle vilja utrota om jag kunde. Det minsta jag kan göra är att dela med mig av min historia och det är därför jag skriver detta.
Det minsta jag kan göra är att ge hopp om att det kommer att bli bättre - För det kommer det att bli. Även om det inte ens ska behöva gå så långt som att de behöver bli bättre men man rår inte för det som utsatt. Men man har makten att skrika sig hes i ett rop på hjälp och snälla, GÖR DET, NU. Låt ingen trampa ner dig i skiten mer.
